Det var ganska naturligt att det blev en häst. Man kan spåra början för det här hantverket till skogskojorna redan på 1700-talet. Där satt karlarna kring elden under vinterkvällarna och vilade efter en dag med huggning och timmerkörning. De hade lagat mat och sett över verktygen och ofta kopplade de av med att ur en träbit tälja en figur av något slag. För det mesta snidade man en häst. Hästarna var någonting värdefullt som starkt bidrog till familjens försörjning. Han var en trygg kamrat som drog sitt lass i skogen på vintern och arbetade på åker och äng då våren och sommaren kom. Hästen hjälpte också folket på gården att ta sig till andra byar och socknar och behövdes både i vardagen och till årets olika helger. Det var turer till kvarnen, till marknaden och till kyrkan. Med hästen fraktade man utrustningen till den sköna fäboden. Det fanns så mycket glädje med en häst och barnen tyckte så mycket om den. De fick rida barbacka och ibland satt man många på den starka ryggen.
Mannen i kojan tog med sig trähästen hem till barnen. Det blev en rolig leksak att använda både ute och inne. Under 1800-talet blev det vanligt att trähästen målades och fick fina krusiga mönster. Dalmålningarna och de färgrika bladen och blommorna från skåpen och kistorna gav impulserna. De som drog ut på försäljningsresor med korgar, slipstenar och laggkärl tog med trähästar i sitt sortiment. Många gånger avände man hästarna som betalningsmedel för mat och logi. Trähästarna kom från Morabyarna Vattnäs, Risa, Bergkarlås och Nusnäs. Den mest kände täljaren från gamla tider i Nusnäs var Tysk Anders Gunnarsson, "Gambel Damben" kallad. År 1928 tog bröderna Nils och Jannes Olsson upp det gamla hantverket. Nis var då 15 år och Jannes 13. Här i verkstaden har man sedan dess gjort den genuina dalahästen - Ett riktigt hantverk fortsätter som förr.